Äntligen! Linus är tillbaka! Efter nästan två veckor på Markusbo kunde vi igår kväll inte vara ifrån den lilla balpen längre (längesen jag träffade José, förresten!). Vi satte oss i bilen och åkte de 15 (?) milen. Vi är verkligen två hund-fåntrattar. Jag förstår att andra kanske pratar bakom våra ryggar och undrar hur man kan vara så löjligt kär i en hund. Det är ok. Både att folk pratar och att vara kär i sin hund. Huvudsaken är väl att man är glad. När vi kom dit reagerade Linus helkonstigt och nästan kröp fram till oss för att hälsa. En sekund senare hoppade han och viftade på svansen som vanligt och det var så härligt att se honom springa omkring på gården. Arne, Thomas pappa, berättade att Linus blivit bästis med djuren i stallet. Han har tillbringat åtskilliga timmar hos fåren, sett till att de blivit omhändertagna, jagade och slickade på. Vallhunden Linus? Det intressanta är att fåren gillade honom också. De lät honom hållas, kanske insåg de att vargen inte skulle våga sig särskilt nära när Linus var där och vaktade. Särskilt mycket tyckte han om ett brunt fjolårslamm och de minsta, sötaste lammen som hela tiden bräkte och struttade efter sina mammor.

Bäbis Lamm

Mamma Får

Nu är Linus hemma med oss i Stockholm igen. Lägenheten fylls snabbt av svarta hundhår och söndertuggade leksaker. Efter sin vistelse på landet så luktade han i ärlighetens namn mer som ett får än som en hund. Så, i morse knölade jag mig in med honom i duschkabinen och schamponerade honom från öra till svans. Även om det inte var så kul just när vattenstrålarna borrade sig in i pälsen, så tror jag att han trivs bättre utan fårimpregneringen än med.

Y

Solen skiner envist.
De stängda fönstren påminner om en välbehövlig vårstädning.

Några är öppna på vid gavel.
Från kaffebaren nere på torget hörs ett trevligt slamrande och klirrande.

Kaffe med mjök och socker i stora glas.
Skratt blandas med ljudet från ytterportens gnissel.

En hund skäller på en annan.
Längre bort på gatan trängs taxibilar och cyklar med nyanlända turistbussar.
Unga kvinnor visar modigt sina vintervita ben.

Bakom trendriktiga solglasögon tittar männen nyfiket.
Varje bänk är upptagen.

Solen lyser.

Knopparna på träden väntar otåligt.
Vinter blev vår -till sist.

Förresten. Det gick inte så värst bra på tentan. Jag tror faktiskt att jag måste göra den igen. Den 5e maj är det omtenta. Om inte någon viftar med the magic wand igen, förstås. Det har ju hänt förut :)

När tröttheten ligger över en och man går omkring som i ett töcken... då finner jag lite eller ingen inspiration till att göra något överhuvudtaget. Som nu. Dagarna efter en tenta är jag helt lost. Så trött att jag undrar om jag är sjuk på nåt sätt. Förmodligen är det kombinationen av att vara trött och att man efter en skrivning slappnar av och därmed tillåter sig själv att känna efter. I vilket fall som helst så har torsdagen och fredagen passerat utan några större insatser från min sida. Ett par seminarier, mysiga hemmakvällar och -faktiskt- lyckad shopping. Shoppingen höll dock på att sluta i tårar, men jag gav inte upp och tänkte istället att det alltid finns någon som har större problem än vad man själv har, med att hitta kläder alltså, och om man inte ger upp så finns det nån söt liten topp eller ett par toksnygga brallor som väntar på en någonstans. Så var det. På en krok i ett avlägset hörn av Gallerian på Hamngatan hängde ett par jeans och väntade. När jag såg dem tänkte jag först inte prova dem eftersom det är omöjligt att hitta jeans som är smala i benen och stora i midjan. Men de följde med mig in i provhytten tillsammans med några andra plagg. Jag stoppade ner fötterna i benen på brallorna och tänkte att om de är så här tajta i benen kommer det att bli katastrof när jag ska knäppa gylfen. Sen hände det otroliga. När det var dags att dra upp dragkedjan viftade någon vänlig kraft med the magic wand och vips så satt brallorna på plats. Gylfen uppdragen. Knappen knäppt. Lagom höga i midjan. S-n-y-g-g-a b-a-k-i-f-r-å-n. Helt otroligt. Jag köpte dem. Två par. I olika färger. Tillfällen som dessa ska man ta vara på.

Som sagt, Linus är på semester. Anledningen är att jag denna vecka har fullt upp med att skriva tenta och påbörja en ny delkurs. Thomas jobbar i en annan del av världen tisdag till onsdag och vi har inte någon i närheten som kan ta hand om Linus dessa dagar. I söndags åkte vi därför till Thomas pappa, Arne, & Marianne utanför Enköping där han ska vara i en vecka. Det är verkligen en härlig plats för en hund att vara på. Han får mer eller mindre springa fritt på hela gården och har knappt tid att vare sig sova eller äta -det är ju så mycket roligare att hälsa på hos fåren i stallet, leka med katten eller gräva ner (eller upp) något bakom gäststugan.
Konstigt nog så trodde jag att det skulle vara ganska skönt att få en paus i hundlivet, kunna gå ut och göra lite som jag vill och slippa att gå ut med Linus i ur och skur. Men, det blev istället ganska tomt. Hm. Jag ska nog ringa till Arne och höra hur det går. Jag hoppas att han uppför sig. Linus alltså.

Tentapluggar. Sista dagen innan tentan och jag har en hjärna som håller på att sprängas av alla nya kunskaper. Måtte jag åtminstone skriva godkänt. Det tycker jag att jag är värd!

Hjälp! Linus är på semester! Utan oss! Återkommer inom kort med var och varför!

En liten bild från semesterorten!

Oh my god. Vilken kväll!

Jag begav mig vid halv sju till restaurangen på Luntmakargatan där min vän Helena hade hyrt ett karaokerum och där ett tiotal personer jag känner mer och mindre hade samlats för att sjunga och/eller dricka alkohol. Lustigt, jag som aldrig sjunger offentligt vågade mig upp till mikrofonen vid både ett och tre tillfällen. Framförallt är jag stolt över när jag sjöng You Gotta Be (vanligtvis framförd av Des´ree) tillsammans med sångfågeln Helena. Helena var dock förkyld och kraxade lite mer än hon brukar (hon brukar inte kraxa alls) vilket kanske var till min fördel, eftersom jag i vanliga fall framstår som en glad amatör utan självinsikt bredvid henne (när vi sjunger alltså...). Hon var iallafall snäll och berömde mig vilket fick mitt sjävförtroende att hållas vid liv och jag vågade bjuda på mig själv ytterligare en smula... Några minnesvärda karaokeframträdande i urval var annars:

Annie: Britney Spears alla hits, vilka hon sjöng med beundransvärd inlevelse!

Helena + Thomas: alla duetter, vilken utstrålning, vilken underhållning!

Matte + Abbe: kan ni, kan jag :)

Restaurangen stängde och vi hoppade in i taxibilar som tog oss till Blue Moon Bar (via Lemon, kön utanför det pyttelilla schlagergolvet var dock fånigt lång -det var fler i kön än vad som får plats inne i lokalen!) där vi partajade resten av natten. Tyvärr var vår kära karaokearrangör tvungen att avvika i halvtid, men vi andra stannade några timmar till innan vi avslutade kvällen på Mc Donald´s. Jag kan verkligen rekommendera alla att stanna och käka en hamburgare med sina vänner innan man skiljs åt efter en kväll på krogen, det är mysigt, liksom. Man sitter där tillsammans och stirrar trött ner i sin milkshake och undrar varför man köpte jordgubb när man egentligen ville ha choklad, tänker lite på kvällens händelser och pratar fast ingen hör eftersom ljudnivån är skadlig både på BMB och inne på Mc Donalds kl. 04 en lördagsmorgon. På BMB träffade jag även Pigge Werkelin med vänner. De förgyllde min kväll och lånade även ut sina cowboyhattar till mig (!). Pigge hade i mina ögon en utstrålning utöver det vanliga. När jag skulle säga hejdå till honom och hans vänner tog han mitt ansikte (på ett faderligt och vänligt sätt) i sina händer och sa att var och en måste gå sin egen väg här i livet. Precis just då var det exakt vad jag behövde höra och det kändes ända ner i tårna. Han önskade mig lycka till i livet och jag fick en skön känsla av värme och harmoni. Jag behövde den känslan efter att lite längre bort på dansgolvet sett en av de snyggaste människor jag någonsin skådat. Sen, efter Mc Donalds, åkte jag hem till Thomas.

Bilder från kvällen:

Om ni trycker på "on"-knappen på mikrofonen kanske ni inte behöver ta i så...

Oops I did it again.. :)

Helena & Viet

Lillebror & Mark sjunger duett!

Lite senare på natten... lite glad i (cowboy-) hatten!

Ibland är det enkelt att längta bort...

Jag vet att man ska ha sin hund kopplad i Stockholms innerstad.

Jag vet att det finns särskilt avsedda platser där man får släppa sin hund.

Jag vet att man måste plocka upp bajs efter sin hund.

När jag nu på morgonen gick en sväng med Linus genom lekparken bakom vårt hus bröt jag mot reglerna. Solen lyste och det var underbart härligt att stå på gräset och njuta av fågelkvitter och den analkande våren. Jag lät Linus vara okopplad en stund så att han kunde få springa och leka med en pinne på den lilla gräsplätten. När ett ekipage (innehållande barnvagn+barn, stressad mamma, tung väska och ytterligare en väska på hjul) närmade sig, kopplade jag Linus för att jag skulle framstå som lite ansvarstagande. Men ändå. Ändå började den stressade småbarnsmamman med de tunga väskorna och barnvagnen att informera mig om alla regler och förordningar jag borde känna till som hundägare. Bl.a. påpekade hon extra noga att man fr. o. m. 1 mars i år ska ringa till polisen när man ser en okopplad hund. Ville jag vara så jävla vänlig och ta min fula hund och gå någon annanstans? Puh. Nyss vaknat och så får man en utskällning. Hur jag än formulerade mig hade hon ytterligare paragrafer att skyffla ur sig. JAAAAA!!!! JAG VET ATT JAG BORDE HA GÅTT NÅGON ANNANSTANS!!! Jag ville bara stå där och njuta av fågelkvittret en liten, liten stund.

Idag:

8:30 Upp och hoppa blåbärssoppa (egentligen journalisten/krönikören Ann Söderlunds uttryck som hon i sin tur lånat från en präktig mamma-läsare).

09:30 Ut och motionera den söta lilla hunden Linus. Passade på att ta på mig joggingdojjorna och sprang mig röd om kinderna med Linus travande vid min sida. Genom Skinnarviksparken via Skinnarviksringen och över till Tantolunden, runt där och sedan hem igen.

10:30 Duschade, käkade frukost (äggröra + skinkmacka + o´boy = vardagsglamour!) och läste lite i Hultmans språklära inför dagens seminarium.

12:00 Kort promenad med Linus och lämnade honom hos Thomas. Röda linjen till universitetet.

13:00 Seminarium om satsschema. Jag fattar mer än jag först trodde. Men jag förstår inte vad det är jag fattar!!

15:00 Seminariet slut, trängdes med resten av klassen i hissen för att så snabbt som möjligt komma upp till institutionen och kolla tentaresultatet! Puh. Tre veckors ångestfylld väntan förångades och jag kunde lättad bege mig hemåt .

15:30 Hemma på Södermalm igen, Linus väntade likt en stel gipsfigur på hallmattan. Ut på promenad och sedan hem och plugga.

18:00 Gick förbi Thomas jobb, han följde med ut och vi gick till Southside där det var sedvanlig "Quiznight". Käkade hickorymarinerade revbensspjäll, drack en Strongbow, pratade med vänner och deltog i frågesportandet.

23.30 Notan ropades in och vi gick dagens sista promenad med Linus och var snart hemma i vårt kvarter. När jag gick hemifrån med Linus trodde jag att vi snart skulle komma tillbaka och tog inte med mig nyckeln till ytterporten. Thomas har lånat ut sin nyckel på obestämd tid och hade liksom jag bara nyckel till överlåset. Utelåsta. Dock bara i tjugo Mc Donald´s -minuter... tills Thomas på något sätt bröt sig in genom grinden...

00:15 Nu. Godnatt!

YES! Jag gjorde det!!!!

Jag fixade tentan! Den som jag skrev i februari, som var en mastodont-tenta och som jag var glad att jag hade pluggat ordentligt till men ändå inte var säker på huruvida jag pluggat på rätt grejor eller inte. Den tentan fick jag idag veta resultatet på och kan konstatera att jag fick betyget VG (med nöd och näppe, men ändå!). En tjej i min klass, Fotini, hade bara ett fel. Vilken bedrift! Jag blev superglad för hennes skull och glömde nästan bort mitt eget resultat! När jag senare berättade för Thomas så blev jag dock påmind och kunde känna viss stolthet över min egen prestation. Att läsa på universitetet är coolt. Jag gillar att lära mig nya saker. Ibland är det väldigt svåra saker, men det är på sätt och vis också det jag gillar med denna typ av studier. Det svåra gör att ämnet liksom klistrar sig fast i hjärnan och sitter där och skaver hela tiden.

Nu är mitt nästa mål att skriva godkänt på grammatiktentan. Nästa onsdag gäller det, då är det upp till bevis. Jag tycker dock att det är så svårt att jag undrar om det verkligen kommer att gå vägen. Well, innan dess ska jag åtminstone läsa så mycket jag orkar och dagen D är det inte så mycket mer jag kan göra än att köpa en chokladkaka, gå dit och göra ett uppriktigt försök!

Jag har en favoritskribent. Hon heter Bodil Sjöström. Känd bl.a. från tidningen Vagabond där hon tidigare var chefredaktör. Hon frilansar numera och hade idag en artikel i DN som jag varmt kan rekommendera till den som funderar över kärleken till ett husdjur. Klicka här för artikeln om hunden Moses och här för en krönika om en hund, kanske Moses?

Sol, värme, glada människor och uteserveringar. Kaffebaren under oss smyger ut fler och fler stolar och jag kan konstatera att det är fler som väljer att sitta utomhus än inomhus -det är ett riktigt vårtecken!

Underbara vår! Grus under skorna istället för snöblask!

Jag börjar komma ifatt. Äntligen. Under de senaste två veckorna har jag tyvärr missat ett antal seminarier på universitetet (japp, det har att göra med den söta lilla hunden) och har inte haft vare sig tid, ro eller ork att läsa all litteratur hemma. Men nu känns det som om jag börjar förstå. Ett och annat samband har fastnat i min hjärna och jag börjar sakta kunna urskilja en struktur. Jag älskar strukturer! Jag älskar när man kan lägga pussel med kunskap och bitarna liksom flyger på plats av sig själva i takt med att man börjar se motivet. Om jag ska vara riktigt ärlig så vill jag härmed erkänna att jag knappt kunde någon grammatik alls när jag började denna kurs. Jag har tidigare förlitat mig på min sk. mentala grammtik, dvs. den som man har inbyggd och som kan liknas vid ett språkligt gehör. Detta har medfört att jag fått läsa allt väldigt grundligt, jag menar, det är ju lättare att förstå hur fraser och satser ska analyseras om man vet vilka ordklasser de består av...

Idag har jag gått den sedvanliga långpromenaden med Linus. Förvisso bara till och i Tantolunden, men det var riktigt trevligt och Linus fick gå lös hela tiden. Vi träffade en annan hund+ägare som vi gjorde sällskap med kors och tvärs över hela parken. Superskönt, trots det grå vädret. Väl hemma upptäckte jag att den söta lilla hunden var smutsigare än någonsin, han blev inte renare av att torkas från nos till tå med en handduk och då var enda lösningen att kliva in med honom i duschen. Han tyckte att det var sådär. Men ren och superblank blev han. Och kokosdoftande. Så nu går han omkring och luktar som en badstrand vid medelhavet, den söta lilla strandraggarvalpen. Eller "balpen" som vår latino-granne kallar honom.

Puh. Mitt i denna bajs-tid och med en hund som rädd för att vara ensam försöker jag med stort engagemang att se ljust på tillvaron. För att göra detta behöver jag trots allt bara tänka på några få saker så känns det genast bättre:

o Mamma och lillasyster Anna kommer hit i helgen.
o Det är den svenska schlagerfestivalfinalen på lördag.
o Att Lorentina kom hit med bullar. Trots att hon egentligen hade velat stanna hemma och sova så tog hon sig hela vägen till Hornsgatan och till mig. Med bullar och allt.
o Schlagerfestivalbidragen. Även om man inte vill lyssna på dem jämt och ständigt så är de trallvänliga och gör mig på gott humör. Utom möjligtvis Addis Black Widow. På svt:s hemsida kan man lyssna på alla deltävlingars bidrag, klicka här.

Mina favoriter i finalen:

3. Marie Lindberg - Trying to recall
2. The Ark - The worrying kind
1. Måns Zelmerlöw - Cara mia (på förstaplats för att den är mest schlager av dessa tre)

Idag har jag övat ensamhetsträning med Linus vid två tillfällen. Första gången vid lunch och andra gången alldeles nyss. Första gången i 20 minuter. Det gick bra. Eller ganska åtminstone. Han hade dragit ner alla papper och böcker från skrivbordet. Denna gång i 30 minuter. Det gick inte bra. Han började yla. Dessutom hade han dragit ut ett fotoalbum ur bokhyllan och käkat en bit av det.

Bajs, bajs, bajs. Innan den vackra våren med söta små krokusar och blåsippor i rabatterna, uppknäppta jackor och nya, vita sneakers är ett faktum så blir hela världen (Sverige) en bajskorv. Jag ska förklara varför: Ungefär samtidigt som temperaturen hamnar i plusläge och den gnistrande, knarrande snön börjar smälta, börjar man skymta alla miljoner ton med sand som i antihalksyfte har kastats ut på gator och torg över hela staden. Inte ett träd, en buske eller en gräsmatta i sikte är den minsta antydan till grön. På alla gångvägar ligger smältande snöblask och bildar förrädiska pölar med is under som gör att man hellre går vid sidan om på det vintertrötta gräset. Men, gör man det riskerar man samtidigt att kliva i en eller flera av tusentals hundbajshögar som ligger där. Är hundägare dumma i huvudet eller vad är det för fel på folk?? Plocka upp skiten eller låt hunden bajsa hemma på mattan så slipper åtminstone vi andra gå omkring med stinkande bajsklumpar under skorna! Så, min uppfattning är att det mest är bajs just nu. Att under denna tid på året tänka att man om bara ett par månader kommer att sitta på en skön uteservering och njuta av solen och av att det är så mycket ljusare på kvällarna och av att det inte är så grusigt på gatorna längre och fundera på semesterplaner och säga att den här tiden på året går så fort, snart är det höst igen. Jag längtar efter den varma våren. Jag längtar efter att det japanska körsbärsträdet utanför våra fönster ska blomma. Jag längtar efter att kunna sitta på en bänk och titta på det glittrande vattnet i Riddarfjärden.

is-bajs-slask

Måndag. Igen!!
10-12: Seminarium på universitetet om fraser. Det är med skräckblandad förtjusning som jag går på dessa seminarier. Det är underbart att kunna identifera nominalfraser, huvudord och framförställda attribut, men hur i hela friden ska jag lära mig alla undantag?? Antingen är jag koko i hela bollen eller så är det helt enkelt hyfsat svårt med grammatik. Jag har en känsla av att det är en invecklad kombination av de båda. Intellektuell eller inte, jag tänker inte ge upp (känns som att detta börjar bli något av ett mantra för mig -vad är jag rädd för, egentligen?) . Skönt iallafall att bästa Lorentina kom förbi med lite bullar från Pressbyrån så att vi tillsammans kunde äta oss höga på socker och diskutera våra i-landsproblem.





Jag var dessutom tvungen att erkänna för henne att jag köpt ett par likadana skor som hon hade förra året (säger ju lite om hur trendig jag är...). Faktum är att jag redan förra våren gick och kollade på dessa fina Vagabond-dojjor men vågade inte köpa dem när jag såg att Lorentina hade köpt ett par. Gissa om jag blev glad när de var med i årets kollektion också! De är enligt min trendmedvetna vän en aning omgjorda i årets design, så kanske vågar jag ha dem på mig även i hennes sällskap...

Den söta lilla hunden ligger i skrivande stund på golvet alldeles intill den stol jag sitter på. Livet vore riktigt trivsamt och jag skulle kunna uppskatta honom på ett mycket kärleksfullt sätt om det inte vore för att att han ligger där och pruttar. Likt en gammal miljöfarlig fabrik i Gelsenkirchen ligger han där och släpper ifrån sig gaser som borde vara döskalle-märkta. Jag vet nog vad det är som luktar. Jordnötter och tulpaner som processats tillsammans med Mando Diaos förra skiva. Klart det luktar illa när det ska ut. Den söta lilla hunden försökte i vår frånvaro nämligen att trasha hela vår lägenhet . Medan jag var på seminariet och Thomas var på jobbet lyckades han (Linus) återigen vända upp och ner på det mesta som inte sitter fast eller är upphängt i taket. Damn little doggy. Lika tröttsamt som det är när han inte kan vara själv längre än fem minuter, lika underbart är det när han ligger där på golvet och sover sött. När han inte pruttar tulpanpruttar alltså.

Vaknade imorse intrasslad i lakanen, svettig och en aning torr i munnen. Huvudet dunkade och jag kände mig lätt illamående. Baksmälla. Härligt.

Igår kväll var ängeln Jakob hundvakt och vi fick möjligheten att tacka ja till att äta middag hemma hos vänner på Gärdet. Vi käkade en fantastiskt god middag (spanska charkuterier, boeuf bourguignon, ost, frukt och goda viner), och började så småningom att spela Mayer. Mayer är ett i våra kretsar mycket populärt tärningsspel som innefattar en hel del alkoholdrickande. Jag skulle t.o.m. vilja påstå att alkoholen spelar huvudrollen. Reglerna är en aning invecklade och kan vara lite tuffa att lära sig om man intagit alkoholhaltiga drycker redan innan spelets början. Att kunskapsnivån är olika bland deltagarna bidrar dock till viss spänning. Vissa handlingar kan endast utföras av rutinerade spelare och när nybörjarspelare tillkommer blir de oberäkneliga dragen fler och spänningen ökar. Det var hur som helst en otroligt trevlig kväll och vi hoppas att det blir fler tillfällen!

När jag vaknade imorse trodde jag att jag skulle behöva stanna i sängen hela dagen och ligga där ynklig, tråkig och bakis. Men nejdå, upp och skutta! Thomas gick ut med Linus och jag blev därmed frukostansvarig denna lördagsförmiddag. Iväg till Hemköp och shoppa lite ost, skinka, baugette och var till och med så duktig att jag handlade middagsingredienser (thaimat: nudlar, kokosmjölk, lime, ingefära, kycklingfilé och en massa annat gott).

Dagens motion: Promenad med Linus. Hornsgatan-Sankt Paulsgatan-Götgatan-Ringvägen-Rosenlundsgatan-Hornsgatan.

Dagens onödigaste: Big Mac & Co + Cheddar cheese dip + chokladmilkshake.

Dagens bästa TV-program: "Andra chansen" i Melodifestivalen. Och American Chopper, förstås!

Dagens tröttaste: Jag. Jag är så trött att jag ofta måste sova en liten stund på eftermiddagarna! Jag erkänner: När jag sitter och läser i mina böcker om den svenska grammatiken måste jag emellanåt ta en paus och sova en liten stund. Annars somnar jag med näsan mellan sidorna. Puh. Hur ska det gå? När jag blir gammal kommer jag att vara en sån där tant som sitter och sover med påmålade ögon på ögonlocken...

Ikväll har Thomas haft några kompisar här. Den inköpta thaimiddagen får tillagas imorgon istället och det blev istället hämtburgare från Mc Donald´s. Thomas och grabbarna drack öl, klagade på avsaknaden av kvalitet i "Andra Chansen" (som jag f.ö. tvingade alla att titta på), käkade kebabrullar och pratade om jobb och World of Warcraft. Nu har de åkt till en klubb vid Sveavägen för att dricka mer öl och lyssna på rockmusik. Typ. Själv ska jag drömsurfa lite på resebolagens sajter.

Fredag eftermiddag. Tänk vad olika man kan uppleva en fredagseftermiddag. När man jobbar är det "äntligen helg"-känsla och det serveras kaffe och vetelängd i åtskilliga lunchrum och kontorslandskap. När man är ledig är fredagseftermiddagar en eftermiddag bland andra. När man går i skolan (läs: studerar på universitetet) är det en blandning av att vara ledig och att jobba. Den största skillnaden mot att jobba är att man ganska ofta behöver läsa nån bok eller skriva nån analys, essä eller annat invecklat även på helgen. För mig är fredagseftermiddagar heliga. Mest för att jag behöver ta en paus och för att jag helt enkelt inte orkar läsa ett enda ord till i mina böcker, men också för att det är en skön stund på veckan. Folk börjar slappna av lite och de som inte är dödströtta och utbrända efter sin arbetsvecka kan man träffa över en after work-fika, långlunch eller ett glas alkohol på eftermiddagen. Just nu fikar jag ungefär hela tiden. Hemma. Själv. När jag läser om nominalfraser och transitiva verb. Thomas fick en mjölkvisp av mig i alla-hjärtans-dag-present. Det visade sig att jag undermedvetet köpte den till mig själv. Han har inte använt den mer än när jag tvingade honom och jag tror ärligt talat att han föredrar sitt kaffe svart. Men jag, jag älskar det där mjölkskummet! Det förhöjer hela fikaupplevelsen. En liten touch av vardagsglamour, liksom. Dessutom kan man använda den vispade mjölken till O´boy eller chai-te, det är riktigt lyxigt. Som på restaurang fast hemma. Nähä, nu måste jag kila. Jag måste bort till Hemköp och köpa lite mjölk. Den är slut.

Jag var uppe supertidigt (mja.. klockan 7 iallafall..) för att duscha, äta frukost och hinna gå en långpromenad med Linus innan jag skulle iväg till universitetet. 9:30 satt jag på tåget och hoppades att han skulle klara sig till 12. Han var lugn som en filbunke när jag gick hemifrån och hade lyckats rivit ner allt som inte är fastskruvat i väggen (kläder, skor, post, bajspåsar och koppel) när Thomas gick förbi för att kolla till honom två timmar senare. Ok. Igår var han hemma i ca 45 minuter själv och det gick bra. Idag var han hemma i två timmar själv och det var för länge. Alltså, vi får fortsätta öva, öva och öva. En dag kommer han att vara så van vid att vara själv att han ber oss gå hemifrån ett tag så att han kan ta hem några hundpolare och bjuda på vatten och ben. Typ.

Torsdag. Veckorna bara flyger fram! Snart är det sommar och jag kommer att gå omkring och ha ångest över att jag inte kan ha en lagom tajt t-shirt och slitna jeans (lagom tajt t-shirt och och slitna jeans är för mig de ultimata sommarkläderna, men känns inte helt bekvämt ihop med mina 0.078 ton... istället har jag lösa, fula t-shirtar från h&m med linne under som korvar sig och så ser det superlöjligt ut ändå). Jag önskar att jag hade lite bättre karaktär. När det gäller vissa saker, typ klistra in kort i album eller möblera om hemma, har jag ett oändligt tålamod men när det kommer till syslöjd och viktminskning är min stubin orättvist kort.

Idag har jag varit på långpromenad på Gärdet med Linus. Det var så snöigt och vitt att jag fick ont i ögonen. Det var hur som helst väldigt skönt att komma ut i den friska luften och att även få lite kvalitetstid med Linus. Han gillade också Gärdet. Särskilt gillade han att jaga de stackars fåglar som emellanåt landade i närheten av honom. Vi gick ända till Djurgårdsbrunnskanalen och tog sedan buss 69 till T-centralen.

Snöigt Kungsholmen