Mohahaha, mohahahaha!!! Sången här nedan är tillägnad min bror Jonathan, jag tror han förstår...
(Jonathan>> Vi kan ha den som nationalsång! mohahahaha, muhahahaha!!)

Jag har prövat nästan allt som finns att välja på:
campa, hyra båtar, paddla, cykla eller gå.
Jag har semestrat på dom allra konstigaste sätt
och äntligen jag funnit hur man ska semestra rätt.

Man ska ha husvagn - så är semestern redan klar!
Man ska ha husvagn - det har jag sett att alla har!
Man ska ha husvagn - och stuva in familjen i.
Man ska ha husvagn - för då blir man fri.

I många år så var vi inte särdeles beresta.
Vi hade vart i Askersund och pressbyrån i Gnesta.
Men så en dag sa jag till frugan, vänligt men bestämt:
Vi skaffar oss ett hus som går på hjul och därmed jämt!

Man ska ha husvagn - med kylskåp, TV, dusch och spis!
Man ska ha husvagn - det blir som hemma på nåt vis!
Man ska ha husvagn - och den ska vara stor och bred!
Man ska ha husvagn - tänk vad man får se:

5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster!
5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster.
5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll.
5 minuters rast på ett europavägsmotell...

Man ska ha husvagn - så blir semestern ingen flopp!
Man ska ha husvagn - och göra lagom många stopp!
Man ska ha husvagn - och köra runt och stanna till
Man ska ha husvagn - tänk vad man får se:

5 minuter STOCKHOLM och 5 minuter skärgård.
5 minuter sol och bad och 5 minuter herrgård.
5 minuter LJUNGSBRO, KATRINEHOLM och HÄRNÖSAND.
5 minuter till så kan man hela Sveriges land...

Man ska ha husvagn - då har man med sig rubbet jämt!
Man ska ha husvagn - då händer inget obestämt!
Man ska ha husvagn - så att man vet hur allt ska bli!
Man ska ha husvagn - för då blir man fri!

Man ska ha husvagn - varthän man än sin resa ställt!
Man ska ha husvagn - så slipper man att resa tält!
Man ska ha husvagn - så att man vet hur allt ska bli!
Man ska ha husvagn - för då är man trygg och låst och fri

Kollar ut genom fönstret på alla som sitter och fikar nere på kaffebaren... det är en sak jag inte fattar: glasögonmodet.

Vad är det med alla trendiga människor och deras solglajjor?

Det ena paret är fulare och plastigare än det andra och alla tjejer som sitter där och försöker se söder-chica ut och föraktar Paris Hilton -de är lika nördigt ängsliga som hon. Det finns även en och annan kille som sitter där och tittar genom ett par gräsliga brillor, lyckliga över att slippa likna miss Hilton utan försöker se mer intellektuella ut, har de misslyckats fullkomligt -och liknar mest av allt ordförande Göran i lumpen.

Igår fick jag för mig att jag skulle gå från Gärdet till Hornsgatan. Det var en lång tur. Klibbig och svettig i det kvava vädret kom jag till sist hem till södermalm. Där, på en gata intill Södermalms torg, hittade jag den här söta lilla prydnaden hängandes på ett räcke. Idag kollade jag in deras hemsida och gick sedan dit och tog några bilder. Gatukonst i dess vackraste form!

Tankar på hundpromenad
En talgoxe sitter i buskarna och pickar, den påminner om barndomen... Jag minns när jag som barn var hemma hos farmor och farfar och tittade ut genom fönstret vid balkongen. Där brukade det sitta en talgoxe. Och körsbärsträdet, det enorma körsbärsträdet med de underbara bären. Vi plockade så långt vi nådde. Farmor lät bären längst ned sitta kvar så att jag kunde nå själv. När de var slut höll hon ner en gren så att jag fick plocka några till.

Om jag skulle stanna över natten bäddade farmor ner mig i bäddsoffan när jag skulle sova. Vi rullade tillsammans ut madrassen från soffans rygg och vips så hade jag en säng. Det luktade så gott om kudden och täcket. På morgonen låg jag där och ropade på farmor. Jag ville bara veta om klockan var nio än. Hur långt var det kvar? Fick jag slå på tv´n? Skulle de gå upp snart? Till sist fick jag en väckarklocka att titta på och farfar och farmor lärde mig hur visarna skulle peka innan jag fick ropa. Och ja, jag fick gärna slå på tv´n, så skulle farmor göra frukost när hon vaknat. Ingen tid fick gå till spillo. När jag var hemma hos dem ville jag ta vara på varje sekund. Jag lekte med barbiedockorna som låg i det lilla skåpet i vardagsrummet, ritade och spelade på den elektriska orgeln. Ibland kom farfar och busade med mig. Han brukade göra en massa knäppa miner som jag fnissade åt. Farfar och jag hade nästan likadana fötter och på sommaren tävlade vi om vem som var mest solbränd.

Åren gick och plötsligt är jag vuxen. Hemma hos farmor och farfar tycks tiden ha stått stilla. Där finns fortfarande spåren av min barndom kvar. Jag hoppas vi ses snart, jag längtar efter att dricka varm choklad och äta äggmackor med er -mitt i natten, såklart.

på den tiden hade jag en trendig lugg

...tentaperiod...

Leo Steel Eddie! Glöm inte att öva tills vi ses nästa gång:) Puss!

Jag, jag, jag

Antal kuddar i sängen: 2 -en under huvudet och en under armen
Bästa platsen på jorden: på en brygga, vid en sjö, med en vacker människa
Drömmer om: att resa...
Smeknamn: Puffan, Flingan.
Favoritprogram på tv: Brothers & Sisters på Kanal 5
Favoritbil: VW-buss
Favoritbok: Singoalla av Viktor Rydberg, Jamie Olivers kokböcker
Favoritfilm: Brokeback Mountain, Amelie från Montmartre, Finding Neverland
Favoritförfattare just nu: ...tentaperiod... Catrin Norrby (”Samtalsanalys –så gör vi när vi pratar med varandra”)
Favoritgodis: choklaaaad!
Favoritmusik just nu: Regina Spektor och Ladytron
Favoritradiokanal: P3
Om jag fick 10 000 kronor: skulle jag ta körkort
Favoritskådis: Drew Barrymore, Edward Norton
Favoritspel: Monopol
Favoritplats utomhus: berg och vid/ i vatten
Favoritfärg: röd
Frisyr: ingen?
Går i sömnen: inte längre...
Morgonpigg: nja
Har på mig just nu: jeanskjol, svarta tights och vit t-shirt
Hemort: Stockholm
Hobby: fotografering
Favoritdjur: Linus
Favoritdryck: vatten och vin
Favoritfik: Café Fåtöljen, Coffe Cup och ett vid Fridhemsplan
Favoritfika: te och chokladboll
Hårfärg: mörkbrun
Högsta önskan: att ro i land ett projekt som gör skillnad
Intressen: fotografering, umgås med vänner, läsa, resa och inredning
Kan laga pannkakor: verkligen!
Bästa ord i svenska språket: solsken
Favoritkläder: bekväma
Favoritmat: skaldjur
Snyggaste kändisarna: David Gahan, Chris Cornell, Orlando Bloom och Kate Moennig
Ogillar mest hos folk: lögner
Till helgen ska jag: plugga, umgås med lite vänner och syskon
Senast köpta skiva: köpta? hmm.. det var nog en present till någon...
Senast sedda film: Litte Miss Sunshine
Skonummer: 39
Skulle helst vilja: bo i ett annat land, igen
Roten ur 25 är: 5?
Tror på evig kärlek: självklart
Tror på ufon: ja
Tycker inte om: att vara bakis
Tycker om: blommor
Vill kunna: bodysurfa
Vill åka till: Asien, Afrika, Australien, Nya Zeeland, Sydamerika och resten av världen
Tror på astrologi: nej!
Skulle aldrig: gå själv genom en mörk skog
Ålder: 29
Åt till frukost i morse: grillad tomat- och mozarellamacka + smoothie på en bänk på Mariatorget
Ögonfärg: blå-grå-gröna

Sjörövarfabbe hade inte bara guldpengar med sig hem...

Åh, Anders Wendin parkerade just sin cykel utanför mitt fönster, verkar som att han ska fika på kaffebaren under mig... han är en jävel på att sjunga och har ett väldigt sexigt scenuttryck. Lite som David Gahan.

Livet via datorn
Jag pratade med ett par av mina klasskamrater häromdagen och insåg att jag plötsligt blivit väldigt gammal -åtminstone i deras ögon. Jag tillhör dem som inte hade tillgång till sms, msn, dvd och w.o.w när vi växte upp, i min värld hette det snarare iogt-nto, Karle if och L.A.S.S. När jag förklarade för dessa unga varelser att vi på den tiden var tvungna att gå hem eller uppsöka en telefonautomat om vi behövde ringa till någon, så himlade de med ögonen och sa "men, hur gjorde man om man var kär i nån då???". Ja, hur gjorde vi? Jag vill minnas att det liksom hände irl. När jag nu nyss pratade med en vän på telefon hörde jag mig själv säga, "hur mår du, jag såg på msn att du var sjuk".

iogt-nto: åkte på läger med dem varje sportlov ända tills jag började högstadiet ...och hör och häpna, jag erlade ett nykterhetslöfte!
Karle if: det var där min fotbollskarriär började -och slutade.
L.A.S.S: Linköpings Allmänna Simsällskap. De lärde mig att koka kaffe i barnbassängen och titta på nakna tanter i omklädningsrummet.

Så var det klart, den 21 augusti börjar jag läsa litteraturvetenskap!

En present till Ronja...

För ett år sedan tog en av världens bästa systrar studenten och jag var där och fotade.

Puss!
/Storasyster

Vive la France och l'amour a la francaise

Eurovision Song Contest
Nån som kollade i lördags?
Förväntansfulla och helt traditionsenligt bänkade vi oss framför plattskärmen, käkade Taco-dinner och lät oss förföras av Kristian Luuks torra humor och tävlingsbidragens oändliga fantasirikedom. Oavsett vad man tycker om schlager egentligen, så är både den svenska och den slutgiltiga, europeiska schlagerfinalen -enligt mig- mycket underhållande. Jag kan inte låta bli att älska och förfasas över vad som händer på scenen. Att Marija Serifovic framförde en lesbisk kampsång är uppfriskande för alla som fortfarande tänker på krig och konflikter när de hör talas om Serbien. Härligt att veta att kärleken frodas i världens nya länder! Jag googlade på serbien+lesbisk och fick 83 träffar på det serbiska schlagerbidraget. Det är viktigt och komiskt på samma gång. Jag antar att det hör till att presentera någon slags lista över favoriter och annat intressant från The Eurovision Song Contest:

Bästa bidragen
1. Frankrike! Les Fatals Picards, Amour a la Francaise
2. Ungern, Magdi Rúzsa, Unsubstantial Blues
3. Serbien, Marija Serifovic, Molitva

Bubblare:
Geogien, Finland och Ryssland.

Och, nä, Sverige platsade inte på bästa-listan, de var helt klart bättre på hemmaplan. Jag har såklart också en lista på vad jag tror gick snett därborta i Helsinki:

1. Problem med ljudet.
2. Olas röst var för svag.
3. Nakenchocken misslyckades. Världen är inte redo för halvnakna män ännu.

Fotnot
I en annan del av världen, klippt ur dagens dn.se :

Klädkontroll på iranska flygplatser
En kontroll av kvinnors klädsel på iranska flygplatser har resulterat i att 50 kvinnor vägrats kliva ombord på flygplan eftersom de inte varit klädda på korrekt islamiskt sätt, säger polisen.
Flygplatspolisens chef Mahmoud Bot-Shekane i Teheran säger till nyhetsbyrån Fars att kvinnorna inte fick följa med planen eftersom de var slarvigt beslöjade.Han sade också att polisen delat ut varningar till 17 135 kvinnor som inte tillräckligt noga klätt sig efter reglerna och att 850 av dessa tvingats lämna en skriftlig försäkran om bättring. 80 fall av slarvig kvinnlig klädsel har anmälts till domstol, liksom 50 fall där män inte varit anständigt klädda. Iransk polis runt hela landet har ägnat de senaste tre veckorna åt skärpt kontroll av att kvinnor inte lättar på klädseln en centimeter för mycket under inflytande av sommarvärmen. I vissa konservativa kretsar jublar man över dessa samhällsbevarande insatser, medan det finns de iranier som tycker att kamp mot fattigdom och brottslighet skulle vara bättre än att hålla efter sjalarnas drapering. Iranske rikspolischefen har sagt att klädkontrollen ska fortsätta på obestämd tid.

Från TT
(dn.se 2007-05-14)

Plötsligt ter sig kvällstidningarnas låtsade förfäran över alla sk. nakenchocker löjliga, liksom.

Lyckan är som fjärilen på ängen, den vill blott leva när den får flyga fritt
och ej när den sitter fången i håven.

Jag har sett denne man i ett antal skvallertidningar och i en och annan tv-soffa, och på riktigt undrat: vem är han?

Idag hade Aftonbladets läsare möjlighet att chatta med Alex Schulman, denna inte så värst attraktiva, mycket märkliga och i la-la-världen mäktiga (?) person. Jag ställde en fråga och fick svar:

flingan säger:
Eftersom du får hyfsat mycket mediautrymme för tillfället undrar jag, som inte vet vem du är, vad du är känd för?
Alex Schulman säger:
Jag är känd från Äntligen Hitech, som nu går på TV400, söndagar 22.55.

Ok. Då vet jag.

Möten
På väg hem från dagens föreläsning pratade jag med ett par klasskamrater om vad som är konst och huruvida Lars Tunbjörks utställning på Galleri Kontrast är konst eller ej. Jag som bara bläddrat som hastigast hans nyligen utgivna fotobok "I love Borås" kände att jag genast ville gå och se utställningen, om så bara för att själv få bestämma var jag stod i konstfrågan.

Jag klev av vid Slussen och promenerade bort till Hornsgatan där galleriet ligger, läste på skylten att det var öppet, klev in genom dörren och konstaterade att jag var ensam därinne. På ett bord låg det några böcker av herr Tunbjörk och jag tänkte för mig själv att utställningen fortfarande verkade pågå. En man höll på att hänga upp tavlor i ett rum innanför och jag frågade om det var ok att jag kollade lite på dem. "Visst" sade han och fortsatte med sitt. En blå skylt pekade mot en trappa som ledde en trappa ned. "Utställning" stod det på skylten. Jag antog att det var I love Borås som hängde där nere. En trappa ned möts jag av en kvinna och en man som tittar frågande på mig.

Kvinnan: Hej?
Jag: Hej.
Kvinnan: ??
Jag: Ähm.. jag trodde att det kanske pågick en utställning här...
Kvinnan: Vilken utställning?
Jag: Den om Borås.
Kvinnan: Jaså, nej, den är avslutad. Vi håller på att förbereda inför lördagens vernissage.
Jag: Ok. Ja, jag följde bara skyltarna och tänkte att...
Kvinnan: Jaha, men kom på lördag då! Det här är fotografen, förresten.
Jag: Ok.
Jag och fotografen tittade på varandra och sade hej varsin gång.
Kvinnan följde mig sedan ut och jag fick ett vykort med en inbjudan till lördag.

Från utställningen Barentsburg - Behind the Curtains

Onsdagen den 6 april 1994 befann jag mig i ett klassrum på Katedralskolan i Linköping, såvida jag inte skolkade eller var hemma av någon anledning som endast jag själv känner till. Jag var 16 år och trots att jag egentligen inte mådde särskilt bra under den där tiden i gymnasiet, så var mitt liv på många sätt ett bra liv. Jag bodde hemma hos min familj i ett välmående område strax utanför Linköping, vi hade allt vi behövde och jag hade vänner och pojkvänner som jag delade livets toppar och dalar med. De kommande 100 dagarna skilde sig inte nämnvärt från de 100 dagar som just passerat. På många sätt gjorde de säkert det, men i det stora hela levde jag i samma trygga tillvaro som jag gjort hela tiden.

På en helt annan plats på detta jordklot inträffade den 6 april 1994 något som, när jag senare fick höra talas om det, rubbade hela min världsbild.

Samtidigt som jag där hemma i Linköping funderade över min tillvaro sköts ett plan ner över huvudstaden Kigali i Rwanda. I planet befann sig den rwandiske presidenten Juvenal Habyarimana. Nedskjutningen och mordet på presidenten blev startskottet för ett väl planerat folkmord. Folkmordet på drygt 900 000 människor. De flesta var tutsier, men även moderata hutuer mördades under de 100 dagar som det urskiljningslösa mördandet pågick. De mest horribla handlingar utfördes, barn stympades och våldtogs, gravida kvinnor våldtogs och sprättades upp med machetes och män höggs och hackades ihjäl av den drog- och alkoholpåverkade hutumilisen Interahamwe. Under tiden förblev omvärlden liksom FN sittande på sina händer och gjorde inte någonting för att förhindra den enorma katastrof som ägde rum mitt framför ögonen på oss alla. Oavsett vad som föranledde detta grymt tragiska dödande, så undrar jag varför inte någon av de resurser, som jag tror finns i världen för att bistå vid situationer som dessa, användes? Eller är det som jag tror och som vi ser om och om igen, att det bara är vissa områden i världen som dessa resurser är till för? Jag tänker bland annat på bevakningen av tsunamikatastrofen i Asien liksom den mediastorm som blåste upp i samband med terrorattackerna i USA den 11 september 2001, och de fantastiska hjälpinsatser som organiserades. Organisationer, regeringar och vanliga människor drog alla sitt strå till stacken. När ska kontinenten Afrika bli fullvärdiga medlemmar i världen?

Jag har ikväll sett filmen "Shooting dogs", en film som är baserad på händelserna i Rwanda våren 1994. Den är otäckt realistisk och skildrar på ett dokumentärliknande sätt hur flyktingar, mestadels tutsier, får skydd på en skola av en grupp FN-soldater. Utanför grindarna väntar Interahamwe. Efter en tid får FN-soldaterna order om att överge skolan och bege sig till en flygplats. De européer som befann sig i området har precis evakuerats och när FN-soldaterna ger sig av lämnas de cirka 2000 rwandierna till sitt öde. Alla mördas skoningslöst.

Filmen kastar ut en fråga till mig i soffan, "Skulle du riskera livet för att göra skillnad?"

källa: amnesty och ur.se

Typiskt. Hemma själv en hel vecka och så går jag och blir sjuk. Linus är på Markusbo och Thomas är i England. Jag har en hel del lektioner men också ganska mycket ledig tid där emellan. Nyklippt, men med feber, ont i huvudet och apförkyld. Perfasmurf.

det har blivit dags att göra en tatuering
den första
måste bara bestämma mig för den slutgiltiga designen och för vilken studio jag ska gå till
det blir en blomma eller något blommigt
på armen
för att jag gillar blommor

Ett par dagar senare:
Jag har varit i en tatueringsstudio och kollat. Jag kände att jag ville diskutera mitt motiv med nån som vet lite mer än jag. Som jag misstänkte så tyckte han att min egenhändigt ritade bild har alltför tunna streck, är lite spretig och riskerar att flyta ihop efter några år. Jag bläddrade i några pärmar och hittade ett annat motiv. Ett av de absolut vanligaste av de vanliga motiven. Ett sånt som säkert miljoner människor redan har. En fjäril. En av mina bröder har tatuerat in sin flickväns namn på överarmen och min pappa har en grön röra på sin ena underarm sedan han var ute på sjön. Inget av de alternativen känns aktuellt för mig, så nu är jag väldigt inne på en fjäril.

Ytterligare några dagar senare:
Thomas kan inte ens med lite vilja förstå hur jag kan ens fundera över att göra en fjäril.
Lorentina "har inte så mycket till övers för färgade tatueringar".
Jag vill fortfarande göra en fjäril. En svart och röd.

"Did you know you can make fire from ice"

Jag vaknade tidigt i morse av ett oroväckande ljud... ljudet av päls som skavde mot väggen och klor som klapprade mot golvet, vad var det? En björn!!!? Jag mindes att jag innan jag somnade igår hade suttit och tittat ut över vidsträckta, snötäckta vidder och känt värmen från den öppna elden alldels intill mig. När jag nu vaknade stack lukten av utbrunnen ved fortfarande i min näsa, och innan jag vågade öppna ögonen för att undersöka de underliga ljuden närmare viskade jag "Helena, är du där, Helena?" Inget svar. Jag kunde inte låta bli att tänka på de ord hon en gång yttrade därute i snöstormen...

Helena: Vet du, jag läste en gång en intressant bok där det stod att de flesta människor som dör i vildmarken, de dör av skam.
Jag: Va?
Helena: Jo, du förstår, de dör av skam. 'Vad gjorde jag fel? Hur hamnade jag här?' Och så där håller de på och... de dör. Istället för att göra det enda som skulle ha räddat deras liv.
Jag: Och vad är det, Helena?
Helena: De skulle ha satt sig ned och tänkt.

Jag öppnade ögonen. Jaha. Ähm. Plötsligt mindes jag. Jag mindes att jag innan jag somnade satt i hemma i Helenas soffa och tittade på filmen om de tre männen som kraschade i vildmarken. Hur en av dem åts upp av en grizzlybjörn. Jag mindes att veden som Helena bar in och eldade i den öppna spisen var sur. Det kom ut en del rök i lägenheten, kan man säga... Plötsligt när jag låg där och mindes öppnades dörren in till mitt sovrum. Linus, den söta lilla hundvalpen, kom in och strök sig mot sängkanten. De små tassarna klapprade mot golvet.Puh. Tur att man bor på Hornsgatan.

Igår kväll var jag för första gången hemma hos Helena, i hennes nya lägenhet alltså. Det var mysigt -både lägenheten och att vara där. Jag fick sova på hennes soffa och det kändes som om vi var såna där kompisar som man ser på tv. Såna där som kryper upp i soffan och äter glass med varsin sked ur samma paket.

Mitt inlägg finns också som kommentar på Helenas blogg

Vintern rasat ut bland våra fjällardrivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här! I purpurvågor
guldbelagda azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansar källarne.

Vi begav oss till Värmdö. Det var trevligt.
Vi grillade och drack vin.
Linus jagade en grävling och vi jagade Linus.

Extremt många vuxenpoäng på följande:

a vi var endast salongsberusade när vi for hem.
a vi tog nattbussen, och promenerade sista biten!
a vi var inte bakis dagen efter och åkte till ikea när vi vaknade