Äntligen! Linus är tillbaka! Efter nästan två veckor på Markusbo kunde vi igår kväll inte vara ifrån den lilla balpen längre (längesen jag träffade José, förresten!). Vi satte oss i bilen och åkte de 15 (?) milen. Vi är verkligen två hund-fåntrattar. Jag förstår att andra kanske pratar bakom våra ryggar och undrar hur man kan vara så löjligt kär i en hund. Det är ok. Både att folk pratar och att vara kär i sin hund. Huvudsaken är väl att man är glad. När vi kom dit reagerade Linus helkonstigt och nästan kröp fram till oss för att hälsa. En sekund senare hoppade han och viftade på svansen som vanligt och det var så härligt att se honom springa omkring på gården. Arne, Thomas pappa, berättade att Linus blivit bästis med djuren i stallet. Han har tillbringat åtskilliga timmar hos fåren, sett till att de blivit omhändertagna, jagade och slickade på. Vallhunden Linus? Det intressanta är att fåren gillade honom också. De lät honom hållas, kanske insåg de att vargen inte skulle våga sig särskilt nära när Linus var där och vaktade. Särskilt mycket tyckte han om ett brunt fjolårslamm och de minsta, sötaste lammen som hela tiden bräkte och struttade efter sina mammor.

Bäbis Lamm

Mamma Får

Nu är Linus hemma med oss i Stockholm igen. Lägenheten fylls snabbt av svarta hundhår och söndertuggade leksaker. Efter sin vistelse på landet så luktade han i ärlighetens namn mer som ett får än som en hund. Så, i morse knölade jag mig in med honom i duschkabinen och schamponerade honom från öra till svans. Även om det inte var så kul just när vattenstrålarna borrade sig in i pälsen, så tror jag att han trivs bättre utan fårimpregneringen än med.

Y