Onsdagen den 6 april 1994 befann jag mig i ett klassrum på Katedralskolan i Linköping, såvida jag inte skolkade eller var hemma av någon anledning som endast jag själv känner till. Jag var 16 år och trots att jag egentligen inte mådde särskilt bra under den där tiden i gymnasiet, så var mitt liv på många sätt ett bra liv. Jag bodde hemma hos min familj i ett välmående område strax utanför Linköping, vi hade allt vi behövde och jag hade vänner och pojkvänner som jag delade livets toppar och dalar med. De kommande 100 dagarna skilde sig inte nämnvärt från de 100 dagar som just passerat. På många sätt gjorde de säkert det, men i det stora hela levde jag i samma trygga tillvaro som jag gjort hela tiden.

På en helt annan plats på detta jordklot inträffade den 6 april 1994 något som, när jag senare fick höra talas om det, rubbade hela min världsbild.

Samtidigt som jag där hemma i Linköping funderade över min tillvaro sköts ett plan ner över huvudstaden Kigali i Rwanda. I planet befann sig den rwandiske presidenten Juvenal Habyarimana. Nedskjutningen och mordet på presidenten blev startskottet för ett väl planerat folkmord. Folkmordet på drygt 900 000 människor. De flesta var tutsier, men även moderata hutuer mördades under de 100 dagar som det urskiljningslösa mördandet pågick. De mest horribla handlingar utfördes, barn stympades och våldtogs, gravida kvinnor våldtogs och sprättades upp med machetes och män höggs och hackades ihjäl av den drog- och alkoholpåverkade hutumilisen Interahamwe. Under tiden förblev omvärlden liksom FN sittande på sina händer och gjorde inte någonting för att förhindra den enorma katastrof som ägde rum mitt framför ögonen på oss alla. Oavsett vad som föranledde detta grymt tragiska dödande, så undrar jag varför inte någon av de resurser, som jag tror finns i världen för att bistå vid situationer som dessa, användes? Eller är det som jag tror och som vi ser om och om igen, att det bara är vissa områden i världen som dessa resurser är till för? Jag tänker bland annat på bevakningen av tsunamikatastrofen i Asien liksom den mediastorm som blåste upp i samband med terrorattackerna i USA den 11 september 2001, och de fantastiska hjälpinsatser som organiserades. Organisationer, regeringar och vanliga människor drog alla sitt strå till stacken. När ska kontinenten Afrika bli fullvärdiga medlemmar i världen?

Jag har ikväll sett filmen "Shooting dogs", en film som är baserad på händelserna i Rwanda våren 1994. Den är otäckt realistisk och skildrar på ett dokumentärliknande sätt hur flyktingar, mestadels tutsier, får skydd på en skola av en grupp FN-soldater. Utanför grindarna väntar Interahamwe. Efter en tid får FN-soldaterna order om att överge skolan och bege sig till en flygplats. De européer som befann sig i området har precis evakuerats och när FN-soldaterna ger sig av lämnas de cirka 2000 rwandierna till sitt öde. Alla mördas skoningslöst.

Filmen kastar ut en fråga till mig i soffan, "Skulle du riskera livet för att göra skillnad?"

källa: amnesty och ur.se