"Did you know you can make fire from ice"

Jag vaknade tidigt i morse av ett oroväckande ljud... ljudet av päls som skavde mot väggen och klor som klapprade mot golvet, vad var det? En björn!!!? Jag mindes att jag innan jag somnade igår hade suttit och tittat ut över vidsträckta, snötäckta vidder och känt värmen från den öppna elden alldels intill mig. När jag nu vaknade stack lukten av utbrunnen ved fortfarande i min näsa, och innan jag vågade öppna ögonen för att undersöka de underliga ljuden närmare viskade jag "Helena, är du där, Helena?" Inget svar. Jag kunde inte låta bli att tänka på de ord hon en gång yttrade därute i snöstormen...

Helena: Vet du, jag läste en gång en intressant bok där det stod att de flesta människor som dör i vildmarken, de dör av skam.
Jag: Va?
Helena: Jo, du förstår, de dör av skam. 'Vad gjorde jag fel? Hur hamnade jag här?' Och så där håller de på och... de dör. Istället för att göra det enda som skulle ha räddat deras liv.
Jag: Och vad är det, Helena?
Helena: De skulle ha satt sig ned och tänkt.

Jag öppnade ögonen. Jaha. Ähm. Plötsligt mindes jag. Jag mindes att jag innan jag somnade satt i hemma i Helenas soffa och tittade på filmen om de tre männen som kraschade i vildmarken. Hur en av dem åts upp av en grizzlybjörn. Jag mindes att veden som Helena bar in och eldade i den öppna spisen var sur. Det kom ut en del rök i lägenheten, kan man säga... Plötsligt när jag låg där och mindes öppnades dörren in till mitt sovrum. Linus, den söta lilla hundvalpen, kom in och strök sig mot sängkanten. De små tassarna klapprade mot golvet.Puh. Tur att man bor på Hornsgatan.

Igår kväll var jag för första gången hemma hos Helena, i hennes nya lägenhet alltså. Det var mysigt -både lägenheten och att vara där. Jag fick sova på hennes soffa och det kändes som om vi var såna där kompisar som man ser på tv. Såna där som kryper upp i soffan och äter glass med varsin sked ur samma paket.

Mitt inlägg finns också som kommentar på Helenas blogg