Skriver några rader från Linköping där jag har varit i en vecka. Att vara här är en resa in i det förflutna.
Vi bilar genom den östgötska landsbygden och stirrar ogenerat in i okända människors trädgårdar, sommarhus och nybyggda villor. Att komma ut ifrån Stockholm är nyttigt. Här ute i landet bor det en massa människor. Som inte behöver tänka på vilken sida av rulltrappan de bör stå på i tunnelbanan. Det blir plötsligt uppenbart varför politiker och andra som vill sprida budskap besöker människor där de bor. Det är där man kan påverka och så ett litet frö till förändring. När man befinner sig härute bland åkrar, nedläggningshotade lanthandlar, trimmade bilar och korvkiosker där ungdomarna hänger i brist på fantasi och sommarjobb, då känns Stockholm väldigt långt borta.

Mina egna minnen kommer till liv när vi passerar fotbollsplaner där jag brukade jaga bollen som mittfältare, kompisars sommarstugor och hus där gamla pojkvänner bott. Vägar där jag brukade övningsköra och ställen i skogen där jag tältat.

Vi svängde in på en liten väg efter kyrkan i Tjärstad. Som liten brukade mamma tillbringa somrarna här med sina syskon och föräldrar. För att inte störa de nya ägarna stannade vi intill en bondgård några hundra meter tidigare. Plötsligt kom det fram en man i femtioårsåldern och knackade på rutan. Mamma vevade ner och tittade på honom. "Kan jag hjälpa er med något?" undrade han. Mamma förklarade att hon brukade hålla till nere i huset vid vattnet som barn. Han visste naturligtvis genast vem hon var. De hade träffats när de var små. Det visade sig att han var en av sönderna på bondgården där vi stod. Föräldrarna var nu för gamla och han hade tagit över. Ungkarl och inga barn. Oskuld? Han bodde kvar i huset pappan byggt till honom på den egna marken. Han ursäktade sin trädgård och sa att det hade varit mycket med höskörden, men att han skulle ta sig an trädgården nu till midsommar. När vi senare passerade huset såg det obebott ut.

Vi åkte vidare. Genom skogar och runt sjöar.
Vi fortsatte att stirra in i folks fönster. Jag undrade om Martin Timell, "Roomservice" och "Extreme home makeover" har tittare här ute. I fönstren sågs lampetter och tygblommor, kitchiga porslinshundar och en och annan katt (levande). Trädgårdstomtar, porlande fontäner och plastrådjur pryder gräsmattorna. På de inglasade verandorna satt kvinnor med permanentat hår i tajta shorts och tvärrandiga t-shirtar.

Så svenskt.

Vi handlar hinkar med galet billig Kinda-gurka direkt från fabriken.

Jag känner mig hemma
och jag längtar samtidigt hem till Hornsgatan,
men bara litegrann.