Jag har ett hål i min mage. Ifrån hålet hör jag röster som ropar på choklad, mjölk, pasta och allt det där jag försöker få ett normalt förhållande till. Men så fort jag ens tänker tanken att jag från och med nu ska tänka på vad jag äter eller att jag från och med nu ska börja träna regelbundet så reagerar kroppen utan min intellektuella medverkan. Som om hjärnan kopplas till autopilot och säger till kroppen:

Ägaren till denna gigantiska arbetsplats för oss celler har beslutat att varsla de fettceller som befinner sig alltför långt ifrån väsentliga organ. Vi ber därför alla som är berörda av detta beslut att kämpa för sin rätt och sitta ihop med varandra. Här på huvudkontoret har vi agerat så fort vi kunnat och kan redan nu presentera en handlingsplan gällande hungerskänslor och ökat sug.

För ett par månader sedan påbörjade jag ett viktprogram och lyckades på några veckor att gå ner närmare fem kilo. Tills jag helt oskyldigt bestämde mig för att ta en paus. Vågen verkar först inte reagera på mitt fuskande och jag hade ju naturligtvis avsikten att snart vara back in business igen. Men nä. Nu har pausen varat i tre veckor och jag äter som en galning. Jag har såklart inte vågat kolla om jag gått upp alltihop, men det känns nästan så. Shit, inte några tidigare graviditeter i bagaget att skylla på, inte ens 30 och har fluffigt, skvalpigt fett på magen. Åååh, nu hör jag den där rösten igen.. Hallååå, kan man få lite glass här nere, eller??? Jag känner hur min hjärna jobbar hårt för att tysta rösterna, men samtidigt sänder den signaler till min mun att vattnas. Jag vet (?) att jag kan och borde stå emot, men va f-an, en liten glass? Okejrå, hålet, här kommer glassen! Men bara lite...