Han, den lilla vännen, var inte sjuk. Han bara laddade batterierna. Nästa dag, dvs. igår hade han laddat dem så mycket att han blev relegerad från sitt dagis. Han hade varit så "valpig och lekfull" att han hade stört både de andra hundarna och grannarna i huset. Jaha. Då får han väl vara hemma då, tänkte jag. Det klarar han ju. Utanför huset hemma på Hornsgatan träffade jag en av våra grannar. Jag berättade att vårt fantastiska dagis numera var ett minne blott och att han i fortsättningen kommer att vara hemma en del on his own. "Ni får säga till om ni hör honom genom väggen", sade jag halvt orolig och halvt för att vara artig. Jadå, svarade hon. Sen sa hon det fruktansvärda: "Han ylade ju en del häromkvällen." När vi var på bio, med andra ord. Han y-l-a-d-e. Det är extremt jobbigt att få veta att ens hund stör i fredagsmyset och sjunger med i "Så ska det låta"-bruset från grannens TV. Att han tycker att det är roligare att vara med sin flock än att ligga själv och glo ut genom fönstret är väl inte så svårt att förstå, men att han ropar på hjälp och tror att han ska dö om han måste vara ensam hemma, det gör hundlivet en smula påfrestande.