Måndag. Mitt i sommaren och jag är ledig. Tänkte städa, men har hamnat i en farlig couch lock. Hur kan det kännas så tydligt i varendaste liten fiber i kroppen att det är måndag? Förr, när jag arbetade så många timmar per vecka att jag på allvar trodde att man levde för att gå till jobbet, längtade jag till måndagarna -då började veckan om på noll och ingen kunde säga att man (=jag) hade jobbat för många timmar ...ännu. Numera är måndagarna en trist påminnelse om att helgen är slut.

När jag läser raderna här ovan inser jag att jag börjar närma mig en alldeles normal människas syn på arbete och ledighet. För visst är det väl sunt att börja ogilla måndagar?